Det befarade inträffade. Gärdehovs is gick sönder i kylan och blev farlig att åka skridskor på. Huvuddomaren Sune Eriksson tog det korrekta beslutet att underkänna Gärdehov som matcharena. Vi i laget tror att det beror på att isen är för tjock. Istället för att ta dit en tankbil för att fylla igen sprickorna, som alltid uppstår när temperaturen går ner mot minus 6-7, borde vaktmästarna prova att göra tvärtom. Hyvla isen och hålla den mycket tunnare än vad som nu är fallet.

Well, nu blev det bortamatch i Söråker istället. Isen var sårig här också efter att Söråker spelat mot Karlsborg tidigare på efterrmiddagen, men den var i alla fall spelbar. -22 är köldgränsen och det var nog i de trakterna graderna låg när matchen till slut kom igång vid 16.30-tiden. 10-15 beundransvärda åskådare hade följt med ut til Söråker också.

Vi gjorde mål i vårt allra första anfall. Wiberg kom in från vänster placerade säkert in ettan efter fint pass från Woxberg. Sedan ägde vi spelet totalt. Umekamraterna backade hem med hela laget på egen planhalva och gjorde det bra.

Kallt var det som sagt. Det enda njutbara förutom vinsten var att titta på de isformationer som bildades i ansiktet på spelarna. Vi spelade 3x30 och i en av pauserna klagade jag över att jag inte hade något torrt plagg att ha under hjälmen.

- Behöver du en mössa, frågade Erik Bergström och hoppet tändes.

- Ja. Har du en?

- Nej.

Okej, då vet jag.

Wiberg fick kliva av med en alltför vit nästipp. Samma sak med Martin Wiströms vars kropp strejkade rent allmänt. Ju längre matchen led desto mer frös alla ihop, utom Umeås nummer 18 som nätade tre gånger om, men någon fara för segern var det aldrig.

Och termometern i Wiströms bil visade -27 när vi åkte hem.

SSK - IFK Umeå 6-3 (2-0)

Matchfakta: http://www.elitrapport.se/Data/report2110.html

Det blåste huggorm i björkarnas stad och isen var en knagglig historia om vilken det fälldes många både smått upprörda och senare mer uppgivna kommentarer. Mången boll hoppade över klubborna och mången skridsko tappade skäret. Vi spelade emellertid på exakt samma is som umekamraterna, men någon stor bandymatch insåg alla redan på uppvärmningen att det inte skulle bli.

Matchen började lite olyckligt för oss med två utvisningar nästan omgående. Någon fara på taket var det aldrig, men det gjorde det inte lättare att få till något spel. Vi matade på så gott vi kunde och skapade många hörnor. Efter en halvtimme kom också ett mål då Andreas Wilsson slog ett långt pass som hoppade fram till Jesse J. Han lade säkert in 1-0 och lite senare ökade Martin Wiberg på.

Då var vår medvindshalvlek avklarad och en 2-0-ledning kan snabbt försvinna i bandy, så det var väl kanske inte med en helt trygg känsla vi gick ut till andra halvlek. Då föll plötsligt grejerna på plats i två anfall i rad i början på andra halvlek. Wox gick runt ner på korten och passade in till Greger till 3-0. 4-0 gjorde Norgren på något konstigt sätt. När vi åkte tillbaka mot mittlinjen frågade Jim Norberg (som gjorde säsongsdebut och spelade högerback på ett galant sätt):

- Blev det mål?

- Ja, det verkar så eftersom vi åker mot egen planhalva och klappar om Norgren.

Matchen hattade vidare med bökiga situationer hittan och dittan. Rätt vad det var rann en boll igenom till en helt fri Umeåanfallare och då hade vi Jeppe Bergelin i kassen som tog hand om det hela.

Den helt matchavgörande prestationen kom från Peter Hansson när matchen stod och vägde i 89:e minuten. Hansson visade prov på splitvision av sällan skådat slag och smekte iväg ett makalöst svingpass på 40 meter rakt i djupled. Andreas Wilsson kunde enkelt lägga in 5-0 och SSK-lägret andades ut.

Dom har en väldigt fin träläktare på Dragonfältet. Rejäla doningar. Mysig känsla.

Nästa match blir ett derby. Söråker borta.

PDSG!

IFK Umeå-SSK 0-5 (0-2)

Matchrapport: http://www.elitrapport.se/Data/report2081.html

Matchen i media: Stabil seger för Selånger (ST, med en beskrivning av isen som "blöt" vilket inte stämmer.)

#17